I morse vaknade jag med en termometer bedvid mig i sängen ?! okej, visst inga problem. Och min mamma har sällan fel så där ligger jag med 38.4 graders feber... Efter att ha tvekat en stund bestämmer jag mig för att ta mig ut till köket, berätta om mitt nyligen uptäckta resultat och ta en avledon.
När jag som bäst står och gräver efter min räddning känner jag att huvudets temperatur har en starkt possitiv derivata och snabbt bestämmer jag mig för att sätta mig på stolen igen!
Nästa sekund känner jag hur hårt golevt är mot mitt ansikte och hur mamma skriker i örat på mig att pappa ska skynda sig.
 Hm, mina tankar återgår till golet och jag känner hu någon vänder mig på sidan och lägger armen under huvet. ahh, skönt!
Jag börjar kvickna till och känner mig riktigt dum. Jag hör min underbart söta lillebror  fråga förvånat om jag hade somnat (?!) Jag känner om möjligt ännu dummare. Öppnar ögonen och tittat på på mina älskade föräldrar... säger lite dumt att golvet känns hårt och ber dom hjälpa mig upp.
Pappa stöttar mig in på rummet samtidingt som Hugo rädd stirrar på mig. Jag försöker mig på en drottning-vinkning för att lugna honom innan jag dimper ner i sängen (som är 100 ggr skönare än golver kan jag lova efter en närgången undersökning)
Medans dom gör sig iordning för att sticka sitter jag och får en briljant idé, ful men briljant. Arvid tyckte den däremot att jag var totalt körd :)
Tillbaka till mitt problem!
Jaha ? mamma tog in nått att dricka, några tabletter och stannade tills jag kände mig minder hög och sen for hon till jobbet.
Resten av dagen lär jag tillbringa i min säng tillsammans med musik (låg volym) och mobilspel. Kan faktiskt tänka mig något bättre + att det är mer eller minder omöjligt att försöka memorera biologin :/

Tyck synd om mig!
/matilda