Nu har jag en snorig, hostandes, pratandes, klängandes, yber irriterande, verkligen hur irriterandes som helst unge bredvid mig, jag lovar, jag stryper honom snart, så jobbig är han. Och han är sjuk, så då går han och hostar på mig, åh den där kulan i huvudet på han är nära. Eller så lägger jag en kudde över huvudet på han och kväver han långsamt. Det är samma unge som en gång i tiden hade sönder min pilatesboll. Okej då, för er som inte hört det historien berättar jag den gärna.

Jag hade en pilatesboll, han var fin, han var vacker, elegant, han var allt. Sedan kommer min grannunge, terroristen. Terroristen har en väldans massa överenergi, och vill att jag ska leka med honom, det vill inte jag, så jag låssas ha en väldans massa saker att göra på datorn. Det tycks fungera och han tar istället ut sin överenergi på min pilatesboll. Jag pustar ut för en stund, och en stund senare gör också min pilatesboll det. Ungen har då stått och slagit på bollen, och sett att jag har en vass nagelfil på nattduksbordet. Han har då, med oanad kraft för att vara en femåring, slagit nagelfilen genom bollen, så att det bildas ett olagligt hål (alltså, man kan inte laga det). Jag sitter och är helt ovetandes om vad som nyss inträffat, och när jag vänder mig om för att se vad ungen har för sig, det hade blivit väldigt tyst så jag anade ugglor i mossen. Barnet står då, med händerna tryckta mot ett ställe på bollen och har klotrunda, skyldiga ögon. Jag frågar vad han gör. "Inget" svarar han skrämt och så hörs det en "Psssssssssss" genom fingrarna på honom. Jag var jätte arg då, jag är fortfarande det, när jag tänker på det.

Dagens slutsats, jag tycker inte om barn.